På Haparanda-Sandskär kan vad som helst hända… Under pingsthelgen (fredag 6/6 till måndag 9/6) anordnade NOF en exkursion till denna pärla i nordöstra Bottenviken. Ön utgör drygt hälften av hela Haparanda skärgårds nationalparks 770 hektar stora landyta.(En gång på NOF:s hemsida på nätet benämndes den, av misstag, Hapanada-Sandskär, vilket därefter kommit att medvetet upprepas av och till; se längre fram!) Avfärden gick från Haparanda hamn i Nikkala där ett dussin NOF: are sammanstrålade för att gå ombord på Oskar Rosendahls fiskeskuta. Gruppen bestod av Ingrid Sandahl, Andreas Livbom, Carin Sjöblom, Johan Gelting-Nyström, Glenn Bark, Lars Sandberg, Karin Malmström, Gördis Sandberg samt Maja, Johan, Åsa och Per Sandberg. Årgångarna spände där igenom allt från 30- till 90-talister och könsfördelningen var även den påtagligt ovanlig i skådarsammanhang. Men så var inte heller alla lika renodlat fågelfokuserade - tanken var att exkursionen även skulle erbjuda alternativa frilufts- och rekreationsmöjligheter. Utfärden tog två timmar på det lugna havet och klockan 22 nådde vi hamnen i Kumpula. Förutsättningarna för exkursionen kändes f.ö. ideala; svaga vindar, uppehåll och i stort sett frihet från mygg rådde och verkade mest rimligt att förvänta sig över helgen. Sett ur ett större perspektiv hade våren dessutom präglats av ett allt annat än normalt förlopp och ett antal, såväl i tid som i rum, ovanliga observationer hade redan noterats både i och utanför länet (inom länet t.ex. vit stork, ett antal stäpphökar och flodsångare). Några sällsynta gäster från sydostsektorn kunde m.a.o. just nu finnas i området och det kändes litet som vår uppgift att ta reda på hur det egentligen förhöll sig… Efter uppdelning på tre stugor beslutades att sova ett tag för att sex av oss därefter skulle träffas kl. 03.00 och inleda utforskandet av vad ön hade att bjuda. Ett väckarklocksproblem gjorde att två deltagare kom iväg en timme för sent och därför kom ön att sökas igenom av en grupp som gick moturs samt en som gick medurs. Den förstnämnda gruppen kom bl. a. att få höra såväl en DVÄRGSPARV som en SMÅFLÄCKIG SUMPHÖNA på öns östra sida. "Fyrasovargruppen" fick också höra en sjungande DVÄRGSPARV, vilken dessutom kunde ses genom tubkikare i gott ljus, sydost om Västra stadion. (På ön finns två s.k. stadion, Västra stadion resp. Östra stadion. Dessa kallas så p.g.a. den likhet de har med idrottsarenor: Likt läktare omringar upp till 20 meter höga sanddyner två "arenor" i form av stora plana sandytor; alltihop ett resultat av naturens ständiga landhöjnings- och sandtransportarbete.) Alldeles norr om Västra stadion hördes en sjungande LUNDSÅNGARE som svårsedd ilade runt i trädkronorna medan den från olika positioner revirflöjtade sin karaktäristiska tonföljd. Ytterligare en LUNDSÅNGARE hördes i samma område. Allt detta skedde inom loppet av några få morgontimmar. Under dagen observerades även t.ex. ÅRTA, SKEDAND, EJDER samt ett par av såväl LABB som SMÅTÄRNA. I övrigt var det påtagligt gott om KORSNÄBBAR; flockar med flera hundra individer kunde ses ibland. Mest MINDRE KORSNÄBB förstås, men även en större flock STÖRRE KORSNÄBB samt ett gott antal BÄNDELKORSNÄBBAR. En jätteflock med uppemot hundra ruggande KNIPhannar syntes på västsidan av ön. I en holk nära tältplatsen hittades en pågående häckning då en GÖKTYTA orörligt betraktade oss från holköppningen i lika hög grad som vi betraktade den. Flera andra GÖKTYTOR hördes här och var på ön. Vi hade bokat två av länsstyrelsens fyrabäddsstugor via Staffan Svanbergs företag Bosmina samt en sjubäddsstuga via Kalix SNF-krets. Boendet fungerade utmärkt. Braskaminer, gasolkök, enkel köksutrustning, bord och stolar samt sköna bäddar gjorde att tillvaron fungerade problemfritt. Medhavd mat som krävde kyla hölls kall genom nedfrusna mjölkpaket i kylbagar placerade i jordkällare eller genom förvaring i havet (tio dagar tidigare siktades betydande mängder is härute!). Den här tiden på året är ju f.ö. knappast frånvaron av ljus något problem varför man snabbt glömde elbristen som rådde. Utedassen och de borrade brunnarna var annat som minde om ett inte alltför avlägset tidevarv då andra lösningar stod till buds för några av våra dagliga behov. För ett kortare tag fungerade även detta alldeles utmärkt. Den vedeldade bastun kunde bidra till att hålla hygienen på en trivsam nivå och utgjorde en skön avrundning på dagen. En tur till Västra stadion under kvällen gav bl.a. TORDMULE vid havsspaning. Senare beslöts att göra en tur moturs under söndagens första timmar. Här bör nämnas det spelläte/den sång i närheten av Östviken som fick oss att fundera en hel del. Tankarna ledde mot DVÄRGSUMPHÖNA och vid jämförelse med medhavd CD-inspelning stämde ljudet perfekt. Biotopen var mycket lämplig. Snart konstaterades att en SÄVSÅNGARE härmade DVÄRGSUMPHÖNANS läte men flera av oss upplevde att lätet även hördes samtidigt som SÄVSÅNGAREN sjöng annat. Var det så att där fanns båda arterna och att sångaren tagit upp lätet från sumphönan den senaste tiden? Eller fanns där endast sångaren i fråga? Att denna sumphöna inte var direkt sannolik var uppenbart men kan inte kategoriskt uteslutas och fåglar har som bekant vingar. Trots idogt väntande och ytterligare försök fick vi nöja oss med att inte uppnå hundraprocentig visshet... Efter en lång och härlig natt och morgon i detta fågelparadis kom vi tillbaka till fiskebyn Kumpula. Innan det var dags att gå och sova tre-fyra timmar beslöt några av oss att äta frukost innan (!) vi kröp till kojs. Själv somnade jag sedan snabbt vid niotiden och hann sova i någon minut då plötsligt en upphetsad dalmas (Johan G-N) rusade in i stugan och ropade "ROSENSTARE, ROSENSTARE" på sjungande dalmål. Dröm eller verklighet? Med lång lekamen och lågt blodtryck var detta plötsliga uppvaknande som gjort för en yrselattack när jag hävde mig ur överslafen ned på golvet. På utvägen slet jag åt mig kikaren från väggen och som en "roadrunner" över spängerna iklädd skjorta, långkalsonger och sockor rasslade jag och övriga drömartstörstande mot bastun till. Det var åt det hållet den flugit efter vistelsen just utanför J G-N:s och Glenns stuga. "Där, i högra tallen på heden sitter den!" "Var?" "Nu flög den. Nej, det var bara korsnäbbar." "Den sitter vid stenen mellan tallarna!" "Var, ge mer referenser!" Stenarna och enebuskarna var många vilket gjorde att de något skilda synfälten varierade tillräckligt för att ROSENSTAREN sällan syntes för mer än en eller två hugade skådare åt gången. Under dessa ögonblick, innan man fått se det som vissa andra hunnit, finns en minst sagt stark önskan att inte gå lottlös från händelsen. Och sedan, när man själv fått se den, förflyttas sedan omsorgen till dem i sällskapet som inte hittills hunnit se den. För när man reser så här så utbildas en stark gruppkänsla och en förhoppning om att man tillsammans får dela så många upplevelser som möjligt. Därför kändes skönt att alla som rusade iväg med samma förhoppningar fick dessa infriade. Att det gick så väl denna gång får tillskrivas J G-N:s och Glenns goda samarbete där Glenn följde ROSENSTARENS förflyttningar och Johan rusade runt och uppmärksammade folk i stugorna. Fågeln är förstås en god bekräftelse på referatsrubriken. I glädjen beslöts kort därefter att helt informellt bilda den opretentiösa sammanslutningen "Hapanada 101"; den svarta och rosa tofsprydda vännen från sydost utgjorde nämligen art nummer 101 för resan (och borde förstås utses till hedersmedlem). Den närmaste timmen uppehöll sig ROSENSTAREN i utkanten av eller på den öppna delen av öns södra sida. Något som var typiskt var den konstanta mobbing som den utsattes för varhelst den satte sig. Tättingar i närheten; piplärkor, trastar och kråkor reagerade med stor irritation på den långväga gästen, varför den sällan fick någon större ro. Detta försvårade de tappra försök till fotografering som gjordes med tre- och fyrahundra millimeters teleobjektiv. Ett antal diabilder knäpptes av mig och någon bör ha blivit sevärd. Min målsättning är att försöka överföra den bästa bilden till digitalt format för presentation på NOF-nets bildgalleri. Observationer av det oförklarliga beskrivs ofta i press och TV. Även vi verkade råka ut för nåt sådant: När vi sakta gick fram längs stränderna på ostsidan hördes en natt ett kraftigt vingljud som om en större flock "gåsstora" fåglar närmade sig oss på låg höjd bakifrån. När vi vände oss om för att se vad det var som kom så syntes - precis inga fåglar alls! Fullständigt oförklarligt tycktes det då. Detta hade nog förblivit ett mysterium om det inte varit för att händelsen upprepade sig nästa natt uppe i den kortvuxna tallurskogen. Förvåningen blev mycket stor när ljudet visade sig komma från en snabbt girande flock av KORSNÄBBAR, försvunna lika snabbt som de dök upp! Under måndagen provades bl.a. ringmärkningsverksamhet. Slöjnät sattes upp i närheten av stugorna och TALGOXE och LÖVSÅNGARE blev ringförsedda. På detta sätt fick de som inte tidigare stiftat bekantskap med ringmärkning se hur de ringförses, mäts, vägs och hur mängden underhudsfett kan kontrolleras. Sedan fick de yngsta deltagarna, med breda leenden, återge fåglarna sin kortvarigt berövade frihet! Av övriga aktiviteter kan nämnas akvarellmålning i inspirerande miljö, tuffa omgångar bocciaspel, låååånga kortspelspartier, rundvandring bland de växlande naturmiljöerna, besök i det rogivande kapellet, bastubad och bad i havet. (Min dotter Maja påstod att det var varmt i vattnet. Märkligt nog är det alltid varmt där hon doppar sig. Och nu hade jag i ett svagt ögonblick lovat att bada med henne. Jag vill inte påstå att hon ljög; jag konstaterar bara att vi tyckte olika.) Ett sidosyfte med utresan för Ingrid, i egenskap av stationsansvarig, var att passa på och få vissa arbeten vid ringmärkningsstationen uträttade. Bl.a. skulle två burkar vit färg göra ringmärkarboden på Sydön ljusare invändigt och även så skulle en dassgrop grävas vid det nyuppförda utedasset på samma plats. Målningen påbörjades av Ingrid och Gördis under lördagen och avslutades med ett andra varv under söndagen av Carin S och Gördis. Gropen grävdes av undertecknad till de flöjtande tonerna av en SVARTHÄTTA i björkarna kring dasset.Stort tack är härmed framfört! P.S. Hur många olika arter en sån här utflykt skulle kunna bjuda diskuterades under lördagen och med någon ledning av enstaka tidigare liknande resor gissades på ett nittiotal, kanske någon fler eller färre. Slutresultatet blev faktiskt sexton fler och hamnade på 106 olika bestämda arter. En tabell över dessa bifogas. Vid pennan: Per Sandberg, Piteå, med nöjet att leda denna exkursion och förhoppningen att snart vistas på ön igen